Du behöver inte vara troende för att gå in i Göteborgs Domkyrka. Och du behöver inte vara musiker för att uppskatta det som händer när någon börjar spela på kyrkorgeln. Det räcker att sitta ner en stund och lyssna.
Marknadsförarna Göteborg gav mig möjligheten att få lyssna till kyrko-organisten Mikael Fridén i slutet på maj 2025. Han berättade massor av ”fun fact´s” om orgeln och dess prestanda. Den är inte bara stor – den är fysisk. När den drar igång känns ljudet i kroppen. Djupt, lågt, omfamnande. Det är som om hela byggnaden är med och spelar. Man hör det inte bara – man märker det.
Det är just det som gör upplevelsen så speciell. I en vardag där det mesta är digitalt, filtrerat och i fickformat, står orgeln för något helt annat. Den kräver inget konto, inget abonnemang, inga hörlurar. Bara att man är där. Domkyrkan har konserter ibland, men ofta räcker det att bara kliva in vid rätt tidpunkt. Någon övar, testar pipor, spelar en koral. Ingen show, ingen påannonsering – bara ett ljudrum du råkar hamna i. Ljudvågor är helt analoga. De har kommit till analogt och de möter mig analogt. I en tid där musik ofta är något man konsumerar i bakgrunden – i lurar, i flöden, som soundtrack till något annat – blir kyrkorgeln en motrörelse. En påminnelse om att ljud också kan vara rymd. Att musik inte bara ska höras, utan upplevas.
Det finns musik som streamas – så finns det musik som rör vid det som inte har någon skärm.
Tills nästa PaperMess – må väl!
Måns Löfgren