Det här blogginlägget blir av lite mer existentiell karaktär – för det lastar jag Christer Olsson, föreläsaren från Öckerö ni vet. Jag återkommer till det.
Är inte digitaliseringen fascinerande?
Så mycket vinning vi får ur den – exemplen är otaliga. Streamad musik och streamad film – var än du är med tillgång till internet, kan du lyssna på musik eller titta på film från outtömliga källor. När kunskapen brister, lappas det snabbt över med en sökning på internet. Hur mycket är 97 Farenheit i Celsius och hur gammal blev Napoleon. Databassökningar efter bildelar, slangkopplingar eller remmar till gräsklipparen. Sökning av hantverkare med tillhörande betygsättning från tidigare klienter. Bokning av flygresor, tåg och taxi. Lyssna på podd.
Vilka klossar hamnar i minus-skålen?
Kan all denna lättillgänglighet leda till en devalvering av värdet? Vad uppskattar vi mest? Rimligen borde det som kräver mer ansträngning att få ta del av, värderas högre. Förmodligen är det därför vi uppskattar resor, god mat, kärlek och närhet, fysiska möten och samtal. Jag är en ganska kluven personlighet. Jag är en digitaliseringsivrare. Allt som kan förenkla mitt liv, anammar jag och fascineras jag av. Jag kan också irritera mig på andra digitaliseringsivrare som bara ägnar sina liv åt genvägar och pådyvlar oss andra principer som vi inte har lust med. Det sägs att både Bill Gates och Steve Jobs förbjöd sina barn upp till 15 års ålder, att bruka den typen av skärmprodukter som deras bolag varit med och utvecklat. Det manar till viss eftertanke.
Quickfixes.
Har det inte gått inflation i quickfixes? Det måste vara komma ur digitaliseringen, alla dessa förbannade genvägar. Nya generationer som under hela sin uppväxt haft lösningarna på 80% av sina problemställningar, på armlängds avstånd. Hur är de förberedda på analoga problem? Ringa A-kassan, kommunen eller Fröken Ur. Gräva en grop, rensa ett avlopp, byta en blöja, smörja en cykelkedja. ”Smörja?? Varför då?” Följa en debatt – hela debatten, inte en snuttifierad åsikt med ett mer eller mindre korkat motargument. Skrumpnar inte deras hjärnor? Utbränd? Jaha, så konstigt då. När satt du senast och bara tittade på havet, skogen eller månen utan att stressa hjärnan med citat, klipp eller upplevde en livlig fors utan att genast behöva filma den och göra en reel av den.
Jag började redan irritera mig på de andra papporna på barnens skolavslutningar. Mina barn är födda 1992 och 1993 – således var deras skolgång, avslutningar och luciatåg, avklarade innan Steve Jobs kvaddade hela mänskligheten. Praise Lord! Jag förundrades av allt detta förbannade filmande. Filmkamerorna hade börjat bli små och jag var en av få pappor som upplevt mina barns luciatåg, körframträdande och avslutningar – IRL. De andra har sett dem genom en kameralins och jag undrar om någon gjort en analys av hur många promille av alla dessa filmklipp som i efterhand betittats. Jag vågar inte ens tänka på hur det är idag.
Vad har Christer Olsson med detta att göra?
Jag hade förmånen att lyssna på ett föredrag med Christer en morgon i mars 2024 i södra Göteborg. Christer satte fingret på en fundering jag haft. Något som blev väldigt tydligt under Covid-19. Då kröp det fram ett gäng digitaliseringsivrare – jävlar vad vi skall jobba digitalt. Inget kommer att bli som förr. Ett gäng gjorde studio hemma. Det inreddes hemmakontor. Nu blir vi digitala, nu är det webbinar som gäller. Det är slut på fysiska möten. Vi skall inte förflytta en massa människor, det är inte miljömässigt försvarbart. Vi höll konferens spridda över landet och alla fick en låda gottigottgott att hämta ut för att ha under ”konferensen.” Vad gör vi idag, post Covid? Jo vi ses. Christer berättade att han på ett år, numera har två digitala föreläsningar. Resten är fysiska.
Konsensus
Vart vill jag komma? Min mormor var vis och sade ofta, ”För mycket och för lite, skämmer allt”. Försök få lite sans och balans i livet. Kör digitala möten när det är det bästa. Jobba hemma om det är det bästa. Reflektera. Andas. Ha tråkigt. Ha kul… Framför allt – glöm inte att ha tråkigt. För hur uppskattar du ”kul” när du inte har ”tråkigt” att referera till?
Tills nästa PaperMess – må väl!
Måns Löfgren